Man kan ju bli förbannad för mindre. Jag och tv 4 är å andra sidan inte bästa vänner som det är, så det är kanske inte så konstigt att jag retar upp mig på saker som visas eller sägs där heller.

Jag erkänner, jag tittar på det här bröllopsprogrammet, för att jag tycker det är kul med bröllop. Programmet påminner om halv åtta hos mig, men har fyra blivande brudar i huvudrollerna istället. Men när en av dagens brudar tittar på Seglora kyrka på Skansen och säger att det inte ser ut som en kyrka ska se ut, att den ser ut som en lada, en kyrka SKA vara vit och fin, då reagerar jag starkt och undrar hur snäv en människas bild av kyrkan kan vara?

Det lilla konservativa i mig som bebyggelseantikvarie gör till och med att jag hyser lite agg mot dessa vita kyrkor eftersom de ofta ersatte gamla och betydligt äldre kyrkor. Men till hennes försvar så kan det ju vara så att hon kommer söderifrån och kommer hon ifrån till exempel västkusten och Västra Götaland så är det inte så konstigt att hon har svårt att se en kyrka i färg. Jag kommer ifrån Dalarna och är mer van vid att kyrkor har färg, att kyrkor är gjorda i trä. Vi har också de vita Tegnér-ladorna och en av dem är den kyrkan som jag en dag skulle vilja gifta mig i (om jag får chansen), för att gå emot det jag sa här ovan.

Ok, stadskyrkor inkluderas inte riktigt i detta inlägg, utan det jag pratar om nu är sockenkyrkorna, de här kyrkorna på landet.

Vad jag vill säga med detta är ju ändå i slutändan att en vit kyrka oftast är byggd väldigt sent – slutet av 1800 talet när befolkningen i Sverige ökade så dramatiskt att de gamla små kyrkorna inte kunde rymma en hel bys befolkning längre. Så ser man en kyrka i färg så kan det vara ett tecken på att en kyrka är äldre.

Men som allting som rör bebyggelse och framförallt kyrkor så finns det så otroligt många undantag. Kyrkorna i Västergötland är ofta väldigt gamla, de är vita, men de är också ofta rejält tillbyggda. För det var ju det andra sättet man kunde göra det hela på, istället för att riva så byggdes de ut.

Ikväll börjar förresten Vem tror du att du är? på SVT. Det är den Amerikanska versionen och i dagens avsnitt ska Gwyneth hitta sin släkt. Jag älskar sådana där släktforskningsprogram, tyckte att förra säsongen av det Amerikanska var väldigt bra och väldigt hemskt, framförallt när Afroamerikanerna och Judarna letade sina rötter.

Den här låten kan vara den vackraste låten i världen och det är en oerhört tröstande låt har jag märkt. Jag har vetat om den och lyssnat på den i 5 år och jag tröttnar inte. Helt otroligt hur romantisk och känslosam en låt kan vara. Jag kan skratta, le och gråta åt denna!!! Det här är definitvt en kandidat som skulle kunna knipa första platsen på favoritlåt någonsin från the Smiths!!!

Alltså jag kan fortfarande inte riktigt komma över att John Mayer och Keith Urban delat scen och gjort flera framträdanden och konserter tillsammans. Två av mina absolut favvisar på samma scen som trots kanske ytliga skillnader ju är jättelika i sina musikstilar och med sina gitarrtalanger.

Jag bytte New York New York version i inlägget från Ryan konserten, Emsan hade hittat en bättre och i denna video så synns han nästan. Den är så grymt snygg den här versionen av låten. Snygg ackordföljd, enkelt pianokomp och en Ryan bakom mikrofonen. Mums.

För er som inte vet så har jag fått jobb som guide vid Falu Gruva i sommar. Det är ett litet steg i rätt riktning mot att få jobba med det jag vill - vad nu det är, men bebyggelseantikvarie är jag och när jag här för några veckor var på en intervju för ett byggnadsantikvariejobb på länsmuseet i Gävleborg så insåg jag hur gärna jag vill jobba med det. Blev jättebesviken när jag inte fick jobbet, faktiskt har de inte hört av sig och sagt det, men jag listade ut det ändå. Men det var skönt att få det bekräftat. Men som sagt så har jag ju jobb i sommar och så får jag ta nya tag i höst igen.

Hur som helst så har jag börjat guida redan och det känns skönt att få ha kommit igång i tid innan högsäsongen som startar efter midsommar. Det har gått förhållandevis bra, både på Svenska och Engelska. Jag har fått guida en massa skolklasser i olika åldrar, vissa mer eller mindre lugna, jag har fått testa på att guida på lätt Svenska, något som var jättespännande och så förstås provat på detta med att guida på Engelska, att hitta rätt ord i den där djungeln som ska försöka förklara det jag vill berätta. Jo, men i det stora hela så har det gått bra.

Tills idag.

Jag lyckades dra över min tid med <15 minuter när en grupp utländska turister med tolk skulle föras genom gruvans gångar. Det började med att det var en stor grupp - 31 personer, så för att komma ner behövde vi åka tre gånger i hissen. Jag kände mig vilsen från början i och med att ingen annan än tolken kunde Engelska, men jag försökte komma ihåg vad jag skulle säga ändå. Redan vid första stopp i gruvan så insåg jag att bakomliggande grupp redan var i kapp oss, det hade redan gått 20 minuter med hissåkning och påklädning, och när vi kom fram till Creutz så frågade jag den guiden som var efter oss om hon inte ville gå om oss, för det här kommer att ta tid. Det kan ha varit en bra grej i slutändan, men just då, direkt efter, så kändes det inte bra. Jag hade tänkt att hoppa över ventilationsdörren som jag gör när tiden springer, men denna gång fick jag lov att ta den eftersom den andra gruppen ju var i det rummet dit vi skulle - det där var med andra ord inte en så briljant idé. Så tiden drog iväg mer och mer. Jag spurtade förbi Fet-Mats, jag spurtade förbi Kåre, jag spurtade förbi det mesta och ändå blev vi en kvart sena, ja 20 minuter nästan innan alla var uppe. En av de andra guiderna pratade med mig efteråt och påpekade saker jag hade kunnat göra, men det var en sådan svårtolkad tur idag att jag inte vet hur jag hade kunnat göra det på annat sätt. Så idag har jag inte känt mig så himla bra och jag längtar efter en vanlig guidning på Svenska så jag kan få lära mig igen hur lång tid min tur tar.

Men jag menar 15 bra turer har jag haft och 1 dålig, så det är kanske inte hela världen?!

Jo, det finns nog en hel del. Låtar som jag blir glad av, låtar som förstärker att jag är glad. Det mesta jag lyssnar på är ju glad musik, just för att jag letar musik som gör mig glad. Så är det något särskilt som gör mig extra glad just nu, och jo, det är det ju. Det vet alla som känner mig, som träffat mig den senaste månaden att det finns något, ett par som gör mig väldigt glad och nej, jag vet inte riktigt om jag står för det, men fasen, de är så jekla positiva, de är roliga. De är söta och jag känner mig som en riktigt cougar.

- The thing that is not cool when someone says You can't / able to do something and you know you can! Always do what you want and know you can

- People wearing flip flops! It's like wow look at me I have feet!

- Crying if you are hurt is better than crying if you got in trouble eg. if you are lost in a dessert don't cry or else you'll be dehydrated!

- If a light bulb can make that much light then the hearts of all of you would blow the world up with brightness! we got our sunglasses on

- its not that we are crazy everyone needs to wake up! have a bowel of energy and top it with some jumps and flips!

- Wake up in the morning feeling LIke Jedward! Oh yeah we are Jedward!

Syrran kom hit med två filmer igår som hon och fästmannen hyrt. De var inte så bra, tyckte hon, men ändå helt ok så därför tyckte hon att jag kunde passa på att se dem de hyrt. Japp, tänkte jag, snäll syster jag har! Den ena var en gangsterfilm som hette 13 - den ser jag på nu med ett halvt öga, den andra var en highschool film som hette Easy A och denna såg jag i morse och det visar sig att jag har en JEKLIGT snäll syster, jag blev riktigt glatt överaskad av denna film.

Den handlar om en tjej, Olive, en skitcool tjej - hade önskat big time att ha hennes röst - som utmanar de typiska rollerna, framförallt könsrollerna, som finns på en skola och tar frivilligt på sig rollen som en "slampa" för att "rädda" de mindre populära (kan faktiskt inte komma på ett bättre ord för att förklara dem just nu) eleverna på skolan från att behöva förklara sig själva så pass tidigt i livet. Alltså de där som inte är de smalaste eller de snyggaste, han som är bög, men inte vågar gå ut med det ännu. Innan har hon varit den där som inte syns, som är duktig i skolan, men ändå inte räknas till "nördarna", hon har en bästa kompis som hon mer eller mindre inte står ut med, men genom att hitta på en historia för sin bästis om att hon har en date med collegekille en helg för att slippa åka på semester med kompisens knasiga familj, så startar hon också den här kedjan av händelser.

För många kanske det är en vanlig, ytlig highschool film där det alltid finns en kille som ser igenom fasaden, inte lyssnar på skvaller och gillar henne för den hon är, men det jag gillar med den här filmen är just det att den utmanar det här rollerna som finns på en skola, den kritiserar fördommar, att dömmas efter rykten som inte ens behöver vara sant, den kritiserar att flera kyrkor i Amerika dömmer folk till helvetet för att de är annorlunda, har en annan religion, är homosexuella eller faktiskt bara ifrågasätter om det finns ett helvete (älskar att den idéen kommer fram då jag själv inte tror på att det skulle finnas ett helvete, men däremot är redo att gå med på att det finns en gud).

Jag tycker även om det som filmen så klart illustrerar - att när Olive inte argumenterar emot ryktena som florerar om henne så blir hon utfryst, till och med av sin så kallade bästa vän. Men killarna som hon hittar på att hon varit med får klappar på ryggarna som säger bra gjort. Det är otroligt bra gjort att i de sekvenserna få se hur Olives självsäkra fasad rämmar mer och mer och hur hon tillsist bryter ihop helt när hon tror att en ärlig date tar plats, men att killen bara vill ha sex. För mig känns det viktigt att ett land som USA får se den här filmen och jag hoppas folk reagerar på det orättvisa.

Se den hör ni, jag tyckte den var riktigt bra!

Återigen en verkligt svår fråga, jag blir sällan arg, eller klart jag blir arg, men det brukar oftast vara över saker jag inte kan göra något åt, som blåsta politiker eller ogenomtänka eller totalt avvikande tankar mot mig själv som folk sätter som statusar på facebook (jag har lärt mig min läxa och orkar inte dra i gång diskussioner, folk fördjupar och problematiserar sällan sina sina tankar och åsikter längre än näsan räcker och ser konflikter väldigt enkelriktat). Jag tror att den dagen jag kan se till att skriva klart den här boken jag vill skriva, så kommer många av mina orostankar och åsikter att synas i den, men jag vet inte när jag ska finna den inspirationen. Men ilska ja, jag kan inte säga att någon särskild låt poppar upp som en låt som jag då måste spela.

Däremot finns det ju en bunt snygga låtar som på något sätt eller vis handlar om ilska och att våga ta strider i någon form.

Det här är faktiskt en riktigt bra låt från den yngsta (vad jag vet) vinnaren av American Idol! Den är också otroligt rolig att sjunga, säger inte att jag kan sjunga den som henne, men man kan ju alltid låtsas *blink*   

Den här liveversionen tycker jag är snygg, hon sjunger så jekla bra! Wow, enda gången någonsin som jag kommer lägga upp något med Jonas Brothers gissar jag!!   

Igår skedde något som jag nog egentligen aldrig vågat hoppats på att det skulle ske. Jag vågade inte tro på det förrän han faktiskt steg ut där på scenen på Circus, så där lite blygt, ihopkrupen, klädd i sin flanellskjorta och sina tighta jeans. Konserten igenom satt jag som i trans, det var inte förrän i första extra numret som jag helt brast och tårarna rann och på spårvagnen (ja, spårvagnen) på väg hemåt skakade jag och var nära att börja gråta igen.

Jag har sett Ryan Adams. Jag har sett Ryan Adams. Jag har sett Ryan Adams, live, på riktigt, sjungandes med stöd av bara sin gitarr, sitt munspel (som behövde livräddning ett antal gånger) och ett piano. Jag har sett Ryan Adams.

Konserten var en lite mystisk tillställning dock. Lampan där jag och Emsan satt släcktes aldrig, så vi satt i direkt ljussken hela konserten och det fanns liksom ingen chans att gömma sig. Det var varmt och fuktigt och vid tillfällen riktigt jobbigt. De som satt framför oss satt och lekte med sina mobiler HELA tiden och bländade bort en sikt som var svår att se som det var (vi satt rätt långt bak) och stolarna knakade så pass mycket att Ryan själv vid ett tillfälle frågade vad det var för ett ljud som lät som popcorn som poppades. Men bortser vi från det så var ju helt fantastiskt. Aukustiskt omtolkade låtar, vissa som jag hade hört och andra versioner som var helt nya. Som denna fantastiska tolkning på piano av New York, New York (original=).

Den låt som gjorde så att tårarna svämmade över där mot slutet var den grymt sorgliga September som jag inte hade räknat med att han skulle spela. Annars spelade han många av mina favoritlåtar. Let it ride, If I am a stranger, Two, Come Pick me up och My Sweet Carolina bara för att nämna några.

Nej, jag kan nog inte fatta att jag sett honom.

Dagen hade annars spenderats till största del ute vid ett känt slott. Ni kanske känner igen det?  

Drottningholm förstås. Jag hade aldrig varit där, så det var kul att få se detta och jo, det måste ju ändå tillhöra kategorin vackra slott och omgivningarna med sin Franska och Engelska trädgård och närheten till vattnet fick det verkligen att påminna om ett annat, men mycket större, kungligt slott, det vill säga Versailles.

Här på slottsteatern gick vi en guidad tur då det är här Emsan jobbar som värd på föreställningkvällar nu på sommaren. Det var en fin och inspirerande teater och fick mig att spontant undra vilka spöken som huserar här, men jag frågade inte. Vet ni?

I övrigt var det sjukt varmt och lite bris. Så där varmt att man struntar i hur man ser ut och bara har linne och shorts på sig. Vi försökte hålla oss i skuggan, men det var lättare sagt än gjort i den Franska trädgården (på bilden), så vi gömde oss under träden i den Engelska parken istället. Vet ni förresten skillnaden mellan en Engelsk och en Fransk park? Ja, ni mina gamla BA klasskompisar vet ju självklart det. Det här är en bild tagen från den Engelska trädgården och det blir rätt tydligt att saker och ting i jämförelse med bilden här ovan och bilderna här under, att det inte alls är lika strikt. Den Engelska parken skulle påminna om en skogsstig, i princip, det skulle kännas som att vandra i det fria, bara att du runt nästa krök kunde möta en ruin, ett tempel, en liten bäck med en vacker bro över, en damm med svanar simmandes i. Sanningen är ju den att dessa parker var lika välplanerade som de strikta Franska, med de Franska ser mer välplanerade ut med sin raka linjer, klassisistiska fontäner och välklippta häckar, buskar och träd. Jag är dock mest förtjust i den Engelska, har vandrat i sådana i England och det är en upplevelse. Men jag ska dock erkänna att parken/trädgården vid Versailles är riktigt mäktig.

Drottningholm från baksidan (med den Franska trädgården).  Gassande sol som sagt.

Så min helg i Stockholm har varit trevlig om man bortser från att det har varit varmt då.

Hörni, jag vet att ni är många som älskar den här värmen. Jag mår istället riktigt dåligt av den emellanåt och får tänka så mycket extra på att jag dricker och håller mig kall. Jag har ingen matlust och det är nog det värsta. Jag har laddat kylskåpet nu med soppa och fil och sådant där lättsmält. Men jag skulle gärna ta ett par dagar med lite mindre fuktighet och mer svalkande vindar. Jag kommer svimma där nere i gruvan annars med dessa temperaturskiftningar.

I morgon är jag ledig, kanske att jag åker ut till Glams en stund, det får vädret bero på. Annars har jag en bunt fotouppgifter kvar att skriva. Vill få dem gjorda så jag kan ägna tid åt min uppsats sen. Jag inser ju det att jag jobbar ju vid en skatt den här sommaren. Märkte det om inte annat när jag var lunchavbytare i torsdags och mitt intervjuoffer för uppsatsen dök upp och pratade med mig en stund. Han ska vara vaktmästare i sommar vid gruvan så skriver jag nu, kan jag ju verkligen hoppa på honom och ta nya frågor som dyker upp allt eftersom jag skriver. Plus att jag har oerhört kunniga personer omkring mig där vid gruvan överhuvudatget.

Men min svaghet är ju böcker va. Jag läser ju så otroligt spännande och bra böcker för tillfället. Som om det inte räckte med att jag håller på med del 3 i A song of Ice and fire, så hitta jag denna på pocketshop i Sthlm och började läsa på tåget hem. Om det jag läst om den stämmer, så ska det vara lite av en Harry Potter för vuxna och den är verkligen riktigt lättläst och medryckande. Spännande.  

Jag följer tv-serien Game of Thrones, jag läser böckerna den är baserad på och tycker mycket om dem. Jag hade lite svårt i början av tv-serien, för det var lite övertydligt för en sådan som jag som älskade boken och verkligen hängde med i den. Men så mycket behövs ju berättas om dessa komplicerade karaktärer, så jag gissar att det är riktigt svårt att få till det där bra. Framförallt älskar jag castingen i serien. Jag tycker mycket om Jon Snow i böckerna och han är såååå vacker i serien också. Men den jag nog fallit mest för utifrån tv-serien är Robb Stark. Det är endast han och lillebror Rickon som inte har några egna point of views i böckerna än så länge (jag har läst de två första och startat på den tredje) och ju mer jag ser tv-serien, desto mer önskar jag att vi fick följa med honom. Han är skitsnygg (ja, jag vet att det är ett ytligt attribut, men titta på han) och tycks ha alla tendenser att vara en riktigt stark ledare...

Robb Stark spelad av Richard Madden.