Jag får ofta den här kritiken att jag tänker lite för mycket. Jag kommer på mig själv med att alltid undra hur folk mår, alltid oroa mig för om folk blir sårade av saker jag säger och så vidare. Min syster speciellt tycker jag ska sluta med detta, men det är svårt. Förstår ni vad jag menar? Jag kan ta några exempel och förklara min situation.

# Som nu när jag guidar...

- jag kommer på mig själv med att fundera om det är rätt att vräka ur sig så mycket gosigt om Fet Mats och sättet hans döda kropp betedde sig på för en grupp skolelever från ett invandrartätt område där största delen kommer ifrån Somalia. Jag börjar fundera över att det kanske väcker minnen hos dem som de inte vill minnas. 

- eller också i samband med att jag berättar om Fet Mats och säger att en gammal tant på kring 60 år...och inser att jag har ett gäng damer i den åldern omkring mig som kanske inte alls vill bli kallade gamla.

Jag tänker så mycket på hur jag säger saker i gruvan att det börjar gå ut över hur jag berättar, eftersom jag nästan måste ursäkta mig ibland.

Hur gör man för att tänka bort detta?

Hoppas den känslan håller i sig, för jag tycker det ska bli sååå roligt att få se honom. Gör den inte det får jag kika på Contry Strong och dreggla lite över Beau och så ordnar sig nog det hela. Brad är verkligen en sådan där artist jag inte vågat hoppas någonsin att han skulle komma till Sverige och spela, för han är så otroligt stor i USA. Men när Alan Jackson kom här för något år sedan (och i år igen) så började jag och mamma se ett hopp där borta i horisonten - ett hopp om att Keith Urban och Brad Paisley kanske skulle vilja hitta sig hit till Sverige. Vi jublade i vintras när det gjordes klart att Brad skulle komma, det var ingen tvivel, vi bokade biljetter på en gång. Det kommer att bli så häftigt...

Så Brad, om det inte är för mycket begärt - be din duettpartner här att dyka upp i Svedala någon gång också, annars se till att vara där vi är i USA nästa gång vi åker dit =)

Beställde böcker på Bokus här i veckan och idag kom bunten. Ja, jag vet att böcker är det sista jag borde köpa, jag har inte tid att läsa dem, men det går ju inte att låta bli ibland. Denna gången var det köp 4 för 3, pocketböcker, och de här blev det: Insåg så här i efterhand att i varje fall de tre första är filmatiserade, alltså 3 av 4. Jag har inte sett någon av filmerna, men till exempel En dag har Jim Sturges och Anne Hathaway i huvudrollerna och verkar jättesöt (den har nog inte fått premiär än). Så då kommer jag till det där kruxet igen - ska jag läsa boken först eller se filmen först? Jag har verkligen inte bestämt mig för att det ena är bättre än det andra, för det skiljer så himla mycket mellan bok och bok och film och film. Jag vet inte vad som är viktigast för mig - att få en bra filmupplevelse eller bra bokupplevelse, på något vis så är båda lika viktigt, så då borde det ju inte finnas något rätt eller fel?! 

Nej, det är tur att jag har min boksommar planerad redan och att den också är lite för optimistisk eftersom jag ska skriva på min uppsats också!

Eftersom jag inte tycks ha lyckats med att göra något nyttigt idag, så tvingade jag  mig ut på en promenad med undanflykten att jag behövde handla. Det funkade. Jag kom iväg och gick väl ett varv eller ett halvt runt stan. Jag funderade på hur den här staden ser ut, att den på så många sätt är unik, men också att princip hela innerstaden förändrats så drastiskt de sista 60 åren. Det går att se på byggnaderna hur mycket man måste ha rivit där i saneringsvågen och byggt dessa nya affärs och butikslokaler.

I Falun finns det inte heller direkt några sådana här typiska stenstadshus som är så vanligt i Vasastaden i Göteborg, Stockholm och till exempel Sundsvall. Inte sagt att det inte finns några gamla stenhus, för det gör det, men de flesta är inte högre än kanske tre våningar och har inte utseendet som dessa 1890-1900 tals stenhyreshus har. Men jag har hittat ett par stycken av dessa byggnader i Falun, de är lite gömda, men när man väl står där och tittar på dem, så inser man att de är väldigt fina.

Fönstren är väldigt fina, dessa med många rutor.      Sen att ytterdörren är utbytt är en skymf, hur snyggt hade det inte varit med den gamla höga porten som säkerligen fanns, för det där uppbyggda kring dörren är snyggt.   Även här är ytterdörren bytt och tanken slår mig att det är samma fönster på denna byggnaden som på den förra, men är de original?  Min favoritbyggnad av dessa stenhus.

Detta hus har hamnat mittemellan vägar och påminner lite om Partilles Herrgård i och med att det är hårt trafikerade vägar och byggnaden känns lite malplace här. Dock är den frän tycker jag.

Jag gick vidare på min promenad och funderade över just det där med stenhus. Jag sa ju det att det finns andra stenhus i staden också, men de skiljer sig från de där typiska stenstadshusen.     Det här huset kallas för Palatset, tror jag, och det var här i en lägenhet som Selma Lagerlöf bodde när hon bodde i Falun. När man går på gatan här så finns det textrader från bland annat Nils Holgerson och Jerusalem skrivna i sten som är lagd. En lite rolig idé, men hur många läser dem?  Kåre har förresten flyttat in i stan igen i många olika upplagor - letar nog med andra ord inte efter någon kopparmalm att färga sina horn och kropp med, när den fått så god hjälp på annat håll.   Det här Bergslagets huvudkontor (Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag - vilket är en ramsa som jag lärt mig i och med uppsatsen). Vad det innehåller nu är jag lite osäker på.   Stora Torget med Rådhuset i bakgrunden som är ifrån 1600 talet, tillsammans med kyrkan (bilden nedan) de äldsta byggnaderna kring detta torg.   Kristinekyrka - en av Faluns två stora kyrkor, något som ni faktiskt ska tänka på är riktigt ovanligt för en sådan pass liten stad som Falun är.   Torget som är täckt av kullersten och har en Engelbrekts staty där han portätteras som en riddare.   Det här huset har rustats upp för inte allt för länge sedan, ligger också i ett hörn av Stora Torget, men bredvid ligger det stackars Kings arms huset som tycks få fortsätta förfalla. När jag kontaktade Masmästaren om det så svarade ansvarig att de skulle låta huset förfalla, att det inte fanns något att göra åt det. Samma bostadsbolag äger det röda huset också och det känns riktigt fräckt att rusta upp det huset, men inte det andra. Jag vet inte hur länge nedanstående skylt setat på huset här ovan (sådana skyltar sitter på många ställen i staden, läs dem, man lär sig myckt skoj), men jag märkte den första gången för några veckor sedan och tills dess hade jag ingen aning om att det funnits ett stadshotel i Falun. Jag var mest glad att jag lyckats lista ut var residenset låg, men så fick jag reda på detta också. Nu för tiden huserar Kåren här och påhittigt har man döpt det till Kåre - visst en känd figur här i stan... 

Jag tror inte jag kommer få jobba något nu i veckan, men man ju alltid hoppas. Annars har jag mycket annat att göra. 

Idag har jag förresten sett Country Strong igen - är helt otroligt kär i denne där Beau. Jummy... 

Igår såg jag en film som jag varit lite smårädd för att se, för jag har liksom hoppats på den, hoppats på att det inte skulle vara ännu en i raden av dessa lite halvkassa musikfilmer som inte baserats på någon känd artist, utan som fått ny musik skriven till sig. Generellt så är det inte bra musik då och den här filmen skulle ju handla om countrymusiker - jag är ju lite smått svag för country och countryfilmer sedan jag som tonåring var helt frälst i The Thing Called Love och dess musik.

Filmen jag såg heter Country Strong.

Den handlar i princip om Kelly Canter, spelad av Paltrow, en mycket känd countrysångerska som blir utskriven, ännu en gång, från rehab och genast ska ut på en turne i Texas, påhejad av sin make, McGraw, fastän hon rätt självklart inte är redo. Med på den här turnen följer de två unga lovande musikerna Chiles Stanton (Meester - jisses vad lång tid det tog för mig att fatta att det ju är Blair Waldorf) och Beau Hutton (Hedlund). Skillnaden mellan de båda är att Stanton vill bli känd, medan Beau vill få spela och skriva (ungefär). För att göra det hela ännu mer intrigrikt så får vi rätt snart veta att Kelly och Beau har en relation i någon form och vi anar även att Kellys man är svag för unge Chiles.

Jag trodde innan jag såg filmen att Gwyneth skulle ha en klar huvudroll, men det har hon inte. Faktum är att historien om Chiles och Beau är det som lyfter filmen och den får en stor plats, framförallt Beaus. Ärligt talat så är det länge sedan jag föll så för en karaktär som jag faller för Beau. För det första att han är musiker (jag är alltid svag för musiker) och snygg (mmm skägg) - men jag ska inte vara så ytlig, för en mer godhjärtad och snäll karaktär får man leta efter.

Han hjälper inte bara Chiles, utan är ständigt där och orolig för Kelly, samtidigt som han kämpar mot Kellys mans onda blickar.

Filmen vinner också otroligt mycket på att den har riktigt bra låtar, både dem artisterna sjunger och de andra som spelas i filmen. Jag hoppas och tror att detta beror på att man faktiskt har riktigt och duktiga musiker med i filmen. Inte bara Tim McGraw i en av huvudrollerna (han är ju countrystjärna, gift med Faith Hill, om det är någon som inte vet det - sen att jag inte tycker att han är så bra som artist är väl en annan historia), men jag känner även igen Neil Casal i bandet (jag känner igen honom från the Cardinals, men är rätt säker på att han liksom Ryan Adams var egen artist innan).

Visst, det är inte den superba filmen med ett självklart budskap, men det är en film som värmer mitt hjärta, som får mig att tycka om musiker ännu mera, som gör att jag definitivt kommer att se den igen. Faktiskt ska erkännas att jag inte alls tänkt mig att den skulle sluta som den gjorde, men det var ett bra slut!

Jag hurrar lite, för jag sov bra i natt och jag sov framförallt länge. Tog igen.

Jag har listat ut lite saker idag - som att mitt vardagsrum inte är bra inrett, att jag behöver fundera ut hur jag ska få det funktionellt och inspirerande. Jag har insett det ett bra tag nu att jag måste ha en arbetshörna, det funkar inte med den här lilla bänken jag har nu som vinglar och gungar, jag behöver ha ett ordentligt skrivbord med lådor och hyllor så jag kan få bort en massa saker som ligger och skräpar och sådana saker som fortfarande ligger nerpackat i lådor. Men kruxet är att jag inte har plats för en arbetsplats som det ser ut nu, så jag försöker att komma på en ny möblering.

Så här såg det ut innan jag flyttade in. Jag har ett matbord, en soffa, bokhyllor och en tv som jag vill ha här inne. Sedan vill jag även få till en arbetshörna. Nej, det är inte enkelt att möblerna hännä.

Det andra är att när jag är på en plats som IKEA - vilket är vart jag har varit idag - så planerar jag så himla mycket inför ett framtida husköp, på hur jag skulle vilja ha det. Så jag anar att det är där jag måste hamna en dag, i ett hus!!! Jag har så mycket idéer att det inte är riktigt skoj längre att mellanlanda i lägenheter. =) Men jag antar att det får komma när det kommer...

Jag har varit jättetrött idag. Jag kan inte minnas när jag senast kännt mig så i koma och ändå jobbat. Ja, jobbar gör jag ju jämt, jag kan vara rejält förkyld, men jag går ändå till jobbet. Det ska krävas kräksjuka eller feber om jag ska vara hemma, något som inte händer ofta, feber nästan aldrig och magsjuka kanske en gång om året.

Det som drabbat mig nu på försommaren är att jag sover så himla dåligt och till råga på det så är jag dålig på att lägga mig i tid. Den senaste veckan nu så har den här yrseln hittat hit igen, den som jag led av för ett år sedan ungefär när jag hade det extra jobbigt i skolan. Just den här yrseln gör att jag får mycket sämre syn - jag har så trötta ögon - och jag kan inte skaka på huvudet alls, inte göra snabba rörelser, inte titta än hit än dit på för kort tid, då snurrar det till. Det hela listade jag ,tillsammans med sjukvårdsrådgivningen, ut att det berodde på stress, så det här med att få en god natts sömn är viktigt. Så kom värmen som gjorde min lägenhet till en bastu, för en person som hellre fryser lite än svettas, så är det otroligt svårt att sova bra då. Jag vaknade flera gånger om nätterna. När sedan kylan kom tebaks, så sov jag bra i en natt, innan stressen över allt kom över mig igen och började spöka. Jag gjorde ju inte saken bättre med att lägga mig tillgänglig i barnomsorgen heller, men tackade och tog emot när jag blev bokad ett par dagar i förväg på en förskola här i stan. Dock i natt så vaknade jag alldeles skakig mitt i natten och kände hur hjärtat rusade, vilket gjorde mig ännu mer orolig, det var ju så viktigt att få en god natts sömn och när jag tänker så så blir jag ju ännu mer stressad. Dock lyckades jag lugna ner mig själv genom att tänka att jag inte alls behövde sova. Det var otäckt.

Det kändes inte rättvist mot den förskola jag skulle till idag att komma dit så trött. Trots det så tror jag att det gått ganska så bra, jag gillade det här stället, lokalerna var ovanliga. Det är alltid så himla svårt att komma ny, inte veta vart de brukar ha vilan, hur rutinerna är vid lunch osv. Särskilt inte när jag får höra på mina stammisställen att det är drygt att visa nya vikarier rätt. Men jag gjorde mitt bästa, jag frågade så mycket jag kunde, lekte med och hittade på aktiviteter åt barnen.

Nej, idag var jag inte på topp. Trött som en tok. I natt hoppas jag kunna få sova bra, jag ska lägga mig i alldeles för god tid för morgondagen längtar jag till.

På turen i Gruvan så berättar jag om att Falu Gruva var den största Koppargruvan i väst Europa under 1600 talet, men visste ni att den största koppargruvan i Europa idag även den finns i Sverige? Det har jag fått reda på idag under en utbildningsdag vid Gruvan.

Det är nämligen Aitiks gruva utanför Gällivare som, enligt vår föreläsare, ska vara den största och när jag tittar på bilder därifrån med deras makalöst stora dagbrott så är jag beredd att tro på det. Jag funderar lite på hur många Stora Stöten som får plats i det? Annars idag så har vi lära oss lite Första Hjälpen - det är bra att få  påminnelse om det, fastän jag fått gå på en inför många sommarjobb. Detta kan ha varit den fjärde eller femte gången, men väldigt sällan får vi testa Hjärt och lung räddning. Om jag minns det rätt från när jag gick på gymnasiet så var jag så stark (eller tung) jämt på dessa övningar att jag lyckades bryta revbenen på den stackars dockan. Inte heller idag fick vi prova på detta. Men att lägga i framstupa sidoläge gicks igenom, liksom hur vi ska möta folk med olika sorters besvär. Det viktigaste tycks ändå vara att värma eller i fall av solsting - kyla och ge vätska. Det är svårt att veta hur man skulle reagera om något faktiskt skulle hända, peppar peppar - det är min största rädsla också.

I övrigt så passade vi också på att gå in i Creutz Lave och gå över den här bron som kallas Sveriges högsta bro - för den ligger ju faktiskt 208 meter upp i marken (eller någon meter till kanske?). I och med att jag i vissa situationer har väldigt lätt att få svindel så förväntade jag mig nästan det när jag gick där, men efter mina många turer nere i Gruvan så tycks jag ha blivit härdad och det var mest spännande att kika ner i det här schaktet som vi pratar om på turen och står nedanför vid ett tillfälle. 208 meter ner i olika färg... =) 

Precis när vi skulle gå därifrån kom världens störtskur och jag som kanske såg välklädd ut i mina regnkläder, var inte alls det. Min regnjacka regnar ju in och byxorna höll jag i händerna. Så vi sprang några stycken mot muséet, men jag blev ändå dyngsur.

Inne på Gruvmuséet passade jag på att titta på den nya modellen som byggts upp över hur gruvan såg ut 1888. Alla byggnader fanns inte ännu, till exempel inte en enda på verkstadsgården/Krongården där den mekaniska verkstad som jag skriver om låg. Men det var ändå en väldigt fin modell. Vattenvägarna som fanns då är upplysta och visar på ett pedagogiskt sätt vikten av vatten vid gruvan för driften.

Som sista grej så fick även vi nya vikarien den nya boken om Gruvan som kommit ut. Det var något jag inte var helt säker på att vi skulle få, men är jättetacksam nu att vi fick den. Så stort tack!!! Jag träffade nämligen Daniels Sven flera gånger upp på arkivcentrum när jag satt där uppe och forskade inför uppsatsen, visste att han skrev den här boken, så det var kul att få se den färdig och i tryck!