Brorsan hörde av sig för ett par veckor sedan och berättade att paketet de skickat till min födelsedag kommit tillbaka på posten för att de skickade med partysmällare - ni vet sådana där som spottar confetti och cerpentiner. Det var tydligen ansett som farligt. Så det skickade det igen och idag när jag kom hem från jobbet så låg det där på kökssoffan och väntade på mig. 4 små paket och två kort var det i. Very Excited!!!

För er som inte vet, så bor min bror med sin fru i Amerika och det gör det hemskt roligt att se vad de hittat på för presenter, eftersom mycket av det man får av dem finns inte att skaffa här hemma.

Först öppnade jag korten och fastnade för vilka perfekta kort de har där borta i Amerika. Detta fick jag av min bror nämligen, men denna färdigtryckta text: I really loved it! Hemskt sött. Att han skrev under kortet med lillebror, gjorde det bara extra gulligt.

Så paketen då: Fick kläder. En lila topp, en brun klänning (som tyvärr var lite tight över boobsen, men den funkar och satt så himla fint i övrigt, helt rätt skuren för mig) och så en VÄLDIGT fin sjal. Jag använder jättemycket sjalar - fundrar på om det faktiskt vet det.    Sedan hade de ramat i detta kortet på oss syskon som jag tror brorsans fru tog på oss i somras på Peace & Love. Vi älskar denna bild väldigt mycket. Alla tre är hemma, alla tre är lyckligt glada! Jo, det är den bästa av tider med de bästa personerna i världen!!! Ramen är för övrigt apsnygg också...   

Blev inringd i morse på jobbet och fick lite extra timmar så här i slutet av september och det passar bra. Pengarna jag tjänar nu kommer oavkortat att gå till Amerikaresan om en månad (ungefär). LÄNGTAR!!! Det känns som om det gått bra på dagis, jag har tyckt det var rätt roligt och dagarna har gått fort.

I morgon ska ha min första träff på fotokursen. Det känns riktigt lyxigt att det är här i Falun så jag slipper tänka på boende och sådant. Har fått låna syrrans systemkamera (den jag tagit bilderna med ovan i övrigt) och köpte ett nytt minneskort på Claes Ohlsson nu innan jag åkte hem. Ett på 4GB för 149 kr. Det tyckte jag var hemskt billigt och bra, så har jag ett särskilt för systemkameran!!!

Jisses vad jag tycker det är roligt att titta på hockey. Det är nog utan tvekan favoritsporten. Vi var iväg idag och kikade på Borlänge-Ore i division 1 och det var skitskoj, även en sådan match. Jag som är van att åka till Gävle på hockey, kika elitserien i Läkerol Arena. Vi höll på Ore men det förlorade tyvärr med 3-2, men var inte det sämre laget. Nej, 3-1 målet var helt och hållet orättvis, där borde Ore ha gjort tre-fyra mål.

Ore i vitt!

I november åker jag till Denver i två veckor och då ska jag äntligen få gå på NHL hockey. Kommer att få se Colorado mot Dallas och det ska bli så himla roligt. Hoppas också att det blir resa till Gävle snart å, vi har ju inte invigt säsongen i Läkerol med Brynäs än.

Jag måste sluta tänka så mycket, acceptera vissa saker och gå vidare, göra mitt liv mer förståeligt. Jag gillar inte det här "skylla på andra hur samhället har formats" - syndromet, men jag tänker ju så själv också. Jag har aldrig varit så bitter på samhället som de senaste tre åren och det kändes som det kulminerade med valet nu. Varför går det inte att samarbeta mellan blocken egentligen? Skulle inte alliansen kunna sköta det de är bra på, som eget företagande och den privata marknaden, så kan de rödgröna få sköta skola, vård och omsorg, tänka på att alla får ett drägligt liv. Jag är hemskt fördomsfull ifråga om alliansen, för jag känner inte att de har förståelse för att vissa grupper av människor inte kan flytta för att få ett jobb eller eller att man ska inte behöva ta ett jobb man inte vill ha när man spenderat flera år av sitt liv för att utbilda sig till något annat.

Så skulle det ju bli på en gång om jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Då skulle jag få säga att jag är utbildad barnskötare från gymnasiet, att jag har jobbat som barnskötare, vårdbiträde, habiliterare och personlig assistent, men det vill jag inte söka jobb som, jag vill söka jobb som bebyggelseantikvarie, eller byggnadsantikvarie, men eftersom jag har noll erfarenhet där, mer än praktiker i skolan, så skulle jag bli tvungen att söka det här andra ändå och säkerligen få jobb - ett jobb som jag inte vill ha. Varje dag som går nu så känner jag att det blir hopplösare och hopplösare, så jag vänder på det, försöker se att jag jobbar för att tjäna pengar så jag kan göra något roligt vid sidan av istället, som mina distans kurser i foto och kreativt skrivande, eller min studiecirkel.

Så igår fick jag ett samtal som jag inte alls förväntade mig, jag tror inte att det kommer att gå igenom, för jag står som tvåa på tur, men det kändes lite roligt att ändå höra att folk vet om mig. Men jag skulle så himla gärna vilja detta, verkligen verkligen verkligen...

Jag fick tipset av min kusin att ventilera mina tankar på bloggen, så jag försöker. Jag tror inte jag kan göra dem rättvisa, men det kokar i mig, jag är lättprovocerad idag av ogenomtänkta till exempel statusar på facebook.

Nu har det egentligen inte varit några särskilda sådana, jag och mina närmsta vänner är alla väldigt lika varandra i tankar och åsikter, de flesta är som jag - förfasade över hur folk kan rösta på sd. Inte så mycket i sd själva, för vi ser dem som ett skämt, men att folk röstar på dem skrämmer oss mera. Det är otäckt att sd kan vinna röster på att spela på folks fördommar och okunskap - det tåls att tänkas på att sd inte fick några mandat i till exempel Stockholms kommun, Stockholm en stad med många utlandsfödda, men att de fick flera i till exempel Leksand som knappt har några alls - att de står för ett ojämnlikt samhälle, ett samhälle som skulle föra tillbaka Sverige 50 år i tiden i fråga om jämställdhet. Jo, glöm inte bort det. Det vill ha ett patriarkat samhälle, de ser inte kvinnor och män som lika värda, de är för de traditionella könsrollerna. Jag skäms!

Jag ska ändå säga att jag känner mig rätt glad över att bo i Falun, för här röstade vi oss till en rödgrön kommun med egen majoritet. I grannkommunen Borlänge däremot röstade så många som 8.5% (tror jag) på sd.   

Jag märker att vissa hakat upp sig på det här att Sverige har yttrandefrihet, att folk får tycka som de vill. Jag hamnade i en argumentation på FB som gör mig så frustrerad och arg. En typisk sådan där där man vänder argumenten mot en själv hela tiden. Jag försökte få den till att bli hur jag tänker och känner, hur jag tolkar det som skedde - det var en historia om hur Lars Ohly inte velat bli sminkad bredvid JÅ och jag tyckte att det inte spelade så stor roll i och med att han i sann existensialistisk anda har rätt att VÄLJA att inte gå med på det. Argumentet kom då upp att hatet mot sd är minst lika hemskt som det hat de i sd visar mot Islam, att vi som motsäger oss sd inte är bättre än dem.

Arrrrrgghh...

Jag går inte med på den...

Jag har så svårt att tycka att det är ok, jag har svårt att likställa denna situation med den om till exempel den här dubbelvåldtäkten i Härnösand, där jag tyckte att folk var lika hemska i deras hat och djuriskhet mot våldtäktsmannen (jag försvarar absolut inte honom) som de i byn varit mot de våldtagna flickorna i och med att båda sidor startade facebookgrupper till exempel, att man inte kunde tänka ett steg längre. Där borde man ha tänkt ett steg längre med tanke på vad hela konflikten handlade om. Jag gick INTE med i några fb-grupper.

Men allt det här med sd är ju ett skämt, förlåt mig, men de gick till val på fördomar och okunskap, på lögner!!! Hade de visat någon som helst pålästhet i sakfrågor, hade de inte sagt att alla muslimer är terrorister (usch, jag hatar att folk har den här fördomen, den är såååå löjlig), att kvinnoförtryck bara förekommer inom Islam (likaväl så i kristendomen, det är en fråga som mer handlar om olika kulturer och är inte en religionsfråga i första hand, men det vet inte folk). Så nej, jag kan inte förstå folk som röstat på sd, jag förstår inte.

Jag hade jättesvårt att somna i natt. Jag låg och oroade mig för hur Sverige skulle komma att bli nu när alliansen fick förnyat förtroende. Här har jag förståelse för dem som röstar på dem, småföretagarna, ge ungdomar jobb osv. Men jag oroar mig för skolan, vården, omsorgen. Jag oroar mig för att mer verksamheter blir privata, jag oroar mig för skolan inte får de rätta resurerna. Jag stör mig på att du enligt alliansens politik ska veta vad du vill bli när du 15 år - hur många 15 åringar vet vad de vill bli? Ja, inte jag i varje fall. Jag listade ut vad jag ville bli när jag var 26år. Hade jag kommit på det nu så hade jag inte alls haft lika lätt att söka min utbildning. Jag tycker att alla ska rätt att studera hur gamla de än är, det ska inte finnas en gräns vid 25 år, att kommer du inte på vad vill bli innan då, eller väljer att starta en familj innan så ska du inte heller ha lika lätt att komma in på skolan. Det är så jag känner.

Jag ska även säga att jag inte är sakkunnig i dessa skolpolitiska frågor, men av det jag har läst mig till så är det detta som stör mig mest. Jag hoppas med hela mitt hjärta att barngrupperna minskar, att lärarna blir flera, att skolor rustas upp, fler lärare tillsätts. Jag har ju en teori om att satsas det pengar på detta nu så sparas det mycket mer pengar i framtiden när de barn som blir ungdomar och vuxna inte får sociala problem, kan läsa och tro på sig själva, inte bli bortglömda för att de är tysta.

Så tänker jag...

Har jobbat min första dag på dagis för denna runda och jag tyckte det gick bra. Det var faktiskt riktigt skönt att vara på ett "vanligt" dagis med allt vad de har av fungerande rutiner och fasta lunchplatser. Sedan var det ett lungt dagis. Det kanske var 50 barn ute samtidigt och det krävdes knappt att personalen bröt in i barnens lek, det fungerade väldigt bra. Jag vill egentligen inte jämföra med sommarens jobb, men kan ändå säga att det är som natt och dag. Du kunde inte släppa blicken från barnen en sekund på sommarjobbet, men här kände du dig i vägen när du tittade lite för länge på till exempel två som lekte jättebra.

Jag vilar från promenerandet idag. Jag märkte igår att jag har jätteont fram på smalbenen, benhinneinflammation på G och det blir bara värre om jag fortsätter att träna, gå i backar där det gör ont. Så mor och jag bestämde att jag får ta en runda på motionscykeln istället, det borde gå bra.

Annars då? Jag har börjat skriva lite på romanen, lite mitt i och det är riktigt trist egentligen, skjuter inte handlingen framåt alls egentligen, men det är väl meningen. Det är bakgrundshistorien. Sådana där stycken då jag klämmer in mycket byggfacktermer och berättar hur det går med huset. Det är skoj tycker jag, men kan jag skriva det på ett sätt som gör att det är skoj för även icke intresserade av bygg och historia att läsa?! Hoppas det.

Köpte i övrigt Anna Gavaldas nyaste svensköversatta bok i lördags och läser den lite försiktigt, eftersom jag borde läsa saker inför mina kurser. Den är kort, knappt 150 sidor tror jag och liten och söt. Jag tycker väldigt mycket om henne som författare och har älskat alla hennes böcker som jag läst, den här växer i mig också trots att den är kort. Den handlar om syskonkärlek och det är väl något som jag kan känna igen mig i väldigt mycket. Har ju ett oerhört bra förhållande med mina syskon och med mina föräldrar. Min syster skulle mycket gärna kunna vara min bästa vän.

Åh, studiecirkelträffen idag var riktigt trevligt, det börjar bli en vana att tänka så, men det är sååååå roligt att få lära sig och umgås med dessa trevliga människor. Idag fick vi fixa ett fönsterfoder till de fönster som vi målat karmar och bågar till förut. Det var ett litet pill och det är otroligt vad man lär sig mycket hela tiden. Min handsågningsteknik förbättras hela tiden och nu funkar den riktigt bra. Men när det kommer till spikandet så behövs en hel del träning, så jag frågade papsen om han har några bräder jag kan få spika lite i i förrådet och det skulle han ha - både bräder och spik och hammare. Så jag får ta tag i det någon eftermiddag. Fick även testa den här tunga tigersågen igen och det var lite våghalsigt, för jag såg inte linjen alls som jag skulle såga efter, solen bländade mig rejält, men jag tror inte jag ställde till det alltför mycket.

Ska ta min dagliga promenad nu innan det blir försent och sedan hem och duscha ur sågspånen i håret. Fundrar på om jag ska försöka mig på ett litet bildspel sen, pratar så mycket om studiebesök jag gjort i skolan för studiecirkelvännerna, så det vore roligt att kunna visa lite platser där jag varit. Får se om jag hinner sedan. Ska ju jobba i morgon och det känns lite spännande. Åkte förbi dagiset efter att lämpat av Stinis efter cirkeln och nej, jag har inte varit där förut. Har ingen aning om vilken avdelning som är "min" avdelning, men det ska väl lösa sig hoppas jag. Det brukar det göra!

Stinis frågade i övrigt mig en sak på cirkeln idag som kanske kan vara ett lite spännande alternativ till framtida bostad, men jag ska inte jinxa det, jag ska inte tvinga henne heller för hon ska bestämma helt själv och jag har förresten inte ens sett det, men det är lite skoj.

Nej, nu blir det promenad!

Vad gjorde du när du fick reda på om attacken mot World trade centers den här dagen i september 2001?

Det är en av de där få händelsena som folk säger var så dramatisk att man i princip precis minns vad man gjorde när man fick höra om det.

Ground zero, där twin towers stod, så som det ser ut idag. (från min resa till NY nu i augusti)

Jag minns vad jag gjorde. Jag låg och sov i min säng, i mitt rum i Kirkland, Washington, USA och vaknade av telefonen ringde. Det dröjde inte länge så hörde jag hur min värdmamma kom utspringande i hallen, snabbt ner för trapporna och satte på teven där nere. Jag anade oro på en gång och smet försiktigt upp och fann henne sitta på soffkanten och titta på ett av twintowers som stod i brand. Jag minns inte riktigt, men jag tror att det andra tornet precis träffats. Man vågade inte tro att det faktiskt var sant. Det var liksom för makabert. Landet man bodde i var under attack, skulle det bli krig nu, vad skedde? Vi försökte hålla barnen borta från teven, det var svårt att förklara för en sjuåring och femåring om vad som hände utan att skrämma upp dem för mycket. Jag minns att mamma ringde senare på dagen, lät lika chockad som vi kände oss, men hon sa att det kändes bra att jag befann mig på helt andra sidan landet ändå.

Det otäckaste med dagarna och månaderna efter var att ryktena var så många. Det sades att attacker skulle ske mot köpcentran, mot idrotts och musikevanemang, men självklart hände inget. Flygplanen slutade att flyga för några dagar efteråt och varje ljud av ett du hörde då (runt Seattle så var flygtrafiken rätt intensiv) skrämde dig rejält.

Jag minns t-shirtar med texten "don't mess with the US" som jag först tyckte var lite tuffa, men som i slutändan bara blev dryga. Om inte USA var patrotistiska till förtretenhet innan, så blev de det nu. Det är en sådan där sak som jag har väldigt svårt för - den här tron som många Amerikaner har på att deras land är det bästa och det finns INGET annat som är lika bra, fastän i princip hela Europa har det minst lika bra - om inte bättre, för att inte tala om Japan, Australien osv! Vi fick ofta kommentaren "ja, men ni betalar ju så mycket i skatt!" Jo, det gör vi, men vi ser den inte, svarade vi. Vi märker den inte, vi får så mycket för den som inte är självklart i Amerika som gratis utbildning, mat i grundskolan, i princip gratis sjukförsäkring/sjukvård.

Nej, nu ska ni inte missförstå mig alls. För jag ÄLSKAR USA. Det är ett av mina absoluta favoritländer, min svägerska är Amerikanska och jag trivs väldigt bra där. Det är bara den där mentaliteten i bland, deras styre som gör att jag inte skulle tänka mig att vilja bo där.

Empire state building

Times Square!

Syster ringde igår kväll och föreslog att vi alla skulle komma bort till henne idag på morgonen och tillsammans vandra kompisleden på Jungfruberget. Det är en ganska lång stig insåg vi och i och med att vi vandrar lite olika fort så tog det oss kanske två timmar att gå denna led - plus hem till syster i Britsarvet då. Men det var riktigt trevligt och man känner sig bra nöjd. Där tänker jag vandra mer om jag får.

Det roliga var att det blev lite spännande där på vägen när vi började gå förbi inhängnade gruvhål och slagghögar med mystisk färg.

(Bilderna är tagna med min kameratelefon och den är inte den bästa, men färgen är väldigt rödorange.) 

(Här får jag för mig att det skulle ha kunnat lega en byggnad av något slag, för det var så jämt upplagt.)

Vi läste oss till att det var Zinkgruvor och varken jag eller pappa hade hört talas om att det skulle ha funnits sådana där uppe eller i Falun överhuvudtaget.

Det var otroligt vackert i skogen med alla fina färger som trots grått väder gjorde sig rättvisa.  

(Nästan som att vara i fjällen)

När vi kom ännu lite längre på vägen så gick vi förbi jorden vackraste utsikt över sjön Varpan och även där hade det legat gruvhål - dessa vara för järnmalm - en klen sort. Jag och papsen sprang ut i skogen och kikade ner i hålen och mamma och syster försökte med alla medel att få oss att "gå åt rätt håll". De tyckte nog vi var rätt sega kan jag tänka mig, men vi hade skoj.  

(Ett av gruvhålen vid järnmalmsgruvan)

Sådant här, gömda skatter i skogen gör mig väldans nyfiken, så jag begav mig hem och försökte googla lite, men hittade i princip ingenting. Zinkgruvan kallas troligtsvis Digertäkts zinkgruvor (sådana ska ha funnits där någonstans så jag gissar att det var dessa) och var aktiv på 1800 talet en stund, men den hade även varit aktiv innan också för den står omnämnd på 1700 talet och då är den nerlagd. Järnmalmen hittade jag inget om. Var troligtvis inte så betyande, men trots det så så måste ju folk ha arbetat här. Historien om Jungfruberget var lite söt och spännande. Jag älskar ju gammal folktro!

Jungfruberget

Mamsen och paps jobbar båda kväll idag så jag fångade chansen och hänger med  syster och sambo (med vänner) på O'learys och käkar och titta på fotboll. Det blir nog skoj.

Vad gör ni idag?